mamna

ja, vilken j*vla dag. har varit på så sjukt dåligt humör under nästan heela dagen. Varför? Det vet jag inte ens själv.
var ute och tog mig en joggingrunda förut mellan klockan 16.00 och 17.00. Skulle utgå härifrån och jogga till "landet" och ta den lilla stigen under vägen tillbaka. Jag visste att det var mkt snö vid stigen, men så mkt snö hade jag ingen aning om att det var!!
Jag får berätta från början.. jag började jogga, och allt gick jätte bra och det var skönt att vara ute o det varma och fina vädret. Jag kommer på en raksträcka och har fått upp farten, har nämligen en skit bra låt på mp3 som dundrar i öronen. Helt plötsligt känner jag att något fått tag i min luva på jackan, jag vänder mig om och drar bort huvan.. FRÅN EN SKOPA PÅ EN TRAKTOR! Traktorn rusar förbi mig i en väldig fart. Jag blev så himla rädd och chockad! Hade huvan verkligen fastnat på traktorn och jag trillat och hamnat under det bakre hjulet så hade jag med all säkerhet dött och Casper hade inte haft någon mamma längre. Tänk att det kunde verkligen ha gått så himla fort.. herregud. Jag fick mig verkligen en tankeställare. Vet inte om jag kommer jogga med mp3 nått mer...
Sen när jag kommit över den värsta chocken efter traktorinsidenten fortsatte färden mot skogsstigen med nedförsbacke och uppfrsbacke. jag var jätte trött och kände bara att; YES nu är jag snart hemma! Bara lite snöpulsning kvar. Jo tack... Det var verkligen snöpulsning. Innan mig hade folk promenerat på den hårda snön, men när jag kom (heffaklumpen) åkte jag rätt igenom och snön kom ändå upp till ljumsken på mig. Varje steg jag tog åkte jag ned genom snön. Vissa bitar fick jag krypa för att ta mig fram, för jag var så himla slut. Det var en ganska bra bit kvar på stigen och det kändes som om jag aldrig skulle komma fram. När jag äntligen kommit där där jag kunde se min gata, och det endast var 30 meter kvar, såg jag två invandrare som stod och iakttog mig med skadeglädje. Där var jag mitt på gärdet med snö upp till midjan, kultandes runt, trött och anfådd och högröd i antiktet och så förbannad att jag höll på att slita av mig håret. Min ilska blev bara värre och värre ju längre tid det tog att komma upp på bilvägen att jag trodde helt ärligt att hjärtat skulle hoppa ur bröstet på mig. Haha.
Ja, det var en upplevelserik dag. Men med lite eftertanke förstår jag att de två invandrarna kollade på mig.. jag antar att jag såg extremt rolig ut där jag försökt ta mig fram. :D I don't blame them. :P
har lovat mig själv OCH min sambo att jag inte ska ta den rundan nån mer gång på ett tag innan snön har smält ordentligt. 

God natt